Recensioner


DREAM BUSINESS

Dream business är något av det mest omskakande och plågsamma jag sett på teatern. Och det beror inte bara på det som visas, utan på det som vi påminns om, det som pågår utanför vårt synfält och det som pågår i en verklighet mycket nära oss.”

Sara Granath, SvD

”Dream business är helt enkelt en föreställning där verkligheten sitter med i salongen och vrålar.”

DN

”Jag trodde att många års teaterbesök hade gett mig hårdare hud, men den här föreställningen kan jag inte värja mig emot.”

SvD

”Det är svårt att vara balanserad i en recension av Kerstin Perskis pjäs Dream business. Den träffar rakt i magen.”

Anna Hedelius, DN.

”En av årets bästa föreställningar och den mest gripande av alla”

Lennart Granström, TDVF


ÄRRET

Vem är hundmänniskan? Var går gränsen mellan det djuriska och det mänskliga och vad händer när det ena plötsligt glider över i det andra?
Den litterära förlagan till Paula af Malmborgs nya opera Ärret , ett samarbete med librettisten och författaren Kerstin Perski, är Michail Bulgakovs En hunds hjärta från 1925.
Det fantasteri som i Bulgakovs författarskap har den unga sovjetstatens byråkrati och tilltagande polisstatsförtryck som fond, har i Ärret omvandlats till vår ekonomistiska och mediebesatta samtid…Från statssocialismen rätt in i den skenande kapitalismen:
Övergången fungerar märkligt väl… Föreställningen är som helhet präglad av en skarp satirisk och grotesk ådra… Vad Ärret visar är behovet av att ta över de gamla och beprövade formerna och ge dem ett nytt explosivt innehåll. Operan skall inte vara en isolerad konfliktfri sfär.
In med världen utanför.

(Magnus Haglund, GP, juli 2004)

Stoffet är hämtat från Michail Bulgakovs roman `En hunds hjärta´, som Kerstin Perskis förfarna librettisthänder skattat på en mångfald motiv: Vetenskapens ansvar, forskningsetik, identitetsresonemnag, samt som tidstypiska ingredienser, parodier på kommersiellt och medialt glufsande. Alltsammans sammanhållet i den absurdistiska form som förtryckta ryska författare haft näsa för ända sen Nikolaj Gogols tid. Det börjar till synes som en renodlad fars men fördjupningen infinner sig steg för steg, utan att underhållningsvärdet äventyras…Ärret tycks höra till de konstverk som växer och växer, även efter ridåfall…Med all denna komprimerade rikedom kan Ärret sätta distinkta märken i aktuell svensk operahistoria.

(Carl-Håkan Larsén, Sydsvenska Dagbladet, juli 2004)

…80 år senare är ex-läkaren Bulgakovs studentikosa operationsprotokoll ingen kirurgisk utopi. Med nutida kunskap om genmanipulation och immunförsvar är det förmodligen snart möjligt att på konstgjord väg framställa en både potentare och beständigare homunculus som ersättning för den ömkliga naturprodukten homo sapiens. Men som affärsidé är den dömd till missbruk, anser operalibrettisten Kerstin Perski, som fyndigt moderniserat Bulgakovs novell…budskapet att all vetenskap inte främjar människan går utmärkt fram på Gamla teaterns anspråkslösa scen…ett drama med ett allvarlig innehåll smakfullt inlindat i 2781 takter av sofistikerad musikalisk underhållning. 

(Carl-Gunnar Åhlén, SvD, juli 2004)

I denna humorfyllda historia med allvarliga undertoner följer man lätt intrigen i operalibrettisten Kerstin Perskis välformulerade texter.

(Gunilla Edström, Enköpinsposten, juli 2004)

Absurd, allvarlig, aktuell… och komisk.

(Gunnar Ekermo, ÖC juli 2004)

The 1925 novel The Heart of a Dog by Michail Bulgakov is a critical look at the socialist society of early-twentieth-century Soviet Russia, viewed through glasses of the absurd: In this particular story, blurred ethical boundaries allow a medical professor to transplant organs, including part of the brain, of a man to a dog – thus bringing about the transformation of the dog to a man. Commissioned by the Vadstena Academy, the new opera by composer Paula af Malmborg Ward and librettist Kerstin Perski is a free adaptation of the novel, which they have given the title Ärret, The Scar… Bulgakov’s early twentieth-century Communism has been replaced by a more contemporary media-crazed consumer-society, where the market rules, and the search for eternal youth excuses all kinds of dubious experiments..The opera has remained true to Bulgakov´s original ideas and questions regarding the essence of humanity. In the end, as things seem to return to normal and the dog is once again a dog, one thing lingers to disturb the peace – the scar across the dog’s head, the meaning of which is left to each member of the audience to ponder.

(Ingrid Gäfvert, Opera news, nr. 7, 2004.)

The librettist Kerstin Perski has dealt with the subject with a light, playful touch…The subtlety, irony and humour of the tale are brought out in Paula af Malmborg´s music.

(Birgitta Huldt, Nordic Sounds, no. 3, 2004.)

La última opera de la compositora sueca Paula af Malmborg Ward está basada en la novela El corazón del perro, de 1925, del escritor ruso Mijail Bulgakov. Rabautizada como Ärret (La cicatriz) sigue las pautas de la obra original y supone una mirada crítica a las consecuencias que puede tener el uso indebido de la ciencia y una consideración específica a la cuestión de qué se entiende por humanidad, sobre la trama de la implantación de órganos humanos a un perro y su subsiguinte transformación en hombre…El condensado libreto de Kerstin Perski mantiene el brillante absurdo de la novela original, y también la direción escénica va en el mismo sentido.

(Ingrid Gäfvert, Opera Actual, nr. 9, 2004.)


ÄNGLAVAKT

Änglavakt av Kerstin Perski som också har regisserat utspelar sig i en underjord som minner om Sartres. Per-Erik Asplunds vaktmästare vill hem och se matchen. Han väntar otåligt ut Annika Wallin, Flickan som just nu förbereds för döden. Texten har en absurd vardaglighet.”

(Ingegärd Waarenperä, DN okt 99)


VARGEN KOMMER

Camilla Lundberg fascineras av Vargen kommer… Detta band – kärlek – är operans röda hjärttråd och det lyrisk – dramatiska utloppet för musik och ord… Kerstin Perski lyckas ge en tredje dimension åt alla medspelare… Vargen kommer får drag av grekiskt ödesdrama.
(Camilla Lundberg, Expressen 97)

En välkommet ”opassande” utmaning… Vargen kommer ger operadramatiken nytt syre.
(Martin Nyström, DN 19/1-97)

En ny opera på svenska… innebär också ett slags existentiellt nappatag med språk och tanke… Denna träsnidarprecision i textraderna, omsorgen i rytmen och valet av vokaler, det är kvaliteten som framtvingas av mötet mellan ord och musik…

Librettoförfattaren tvingas till en sylvass noggrannhet som kommer hela språket och hela dramaturgin till godo, den musikaliska som den litterära.
(Alf Thoor, Arbetet 16/1- 97)

Kerstin Perski har skrivit ett äkta operalibretto…hon tar bara ett visst avstamp i vardagsrealismen och koncentrerar sig istället på det väsentliga, vad som sker inuti människorna, ger det en språkligt förtätad form…
(Lennart Bromander, Aftonbladet 19/1-97)

Die Realität stand Pate fur das Libretto. Ein Mann uberfällt einem Kindergarten, nimmt die Kinder und ihre Leiterin als Geiseln, fordert ein hohes Lösegeld und freien Abzug, anderenfalls er alle und sich in die Luft zu sprengen droht. Librettistin Kerstin Perski und den Komponisten konzentrieren sich auf drei Aspekte; die Täter-Opfer-Beziehung zwischen Lyckos und Louise Blom, die Reaktion der Staatsgewalt und das Verhalten der Öffentlichkeit. Das ist also eindeutig vom Psychologischen her motivierte Oper mit einem kleinen Personal und einem grozen chor… Gefors und Perski wollen aufdecken, wie Massenmedien die Menschen maipulieren, die Volksvertreter beeinflussen und dem Individuum keine Chance lassen.

(Gunter Zschacke, Kieler Nachrichten, maj 2003.)


VIA DOLORES

Via Dolores är en föreställning som försöker utforska kvinnlighetens motsättningar och framförallt svårigheterna med att få ihop det, som jag tycker är befriande och intressant. Här är vi mycket fjärran från att tro att hämnden är ljuv och att ett bra skjutjärn är vad varje kvinna behöver.
(Ur recension i SR Kulturnytt, 1992)

Via Dolores är en mycket kraftfull och drabbande pjäs…Det är svåruthärdligt för människan att vara kluven mellan sitt ljus och sitt mörker… Det finns inte kärlek nog i världen för att överkomma den klyftan…Det finns ett chosefritt och otrendigt allvar i den här föreställningen som lever kvar långt efter att man lämnat teatern och som inte beror av vilket kön man släpar runt på…
(Lars-Olof Franzén, DN, 1992)

…när Dolores börjar sin verkliga nedstigning luktar gestaltandet av bränt barn som söker sig till elden. Då leder scenografins alla tvättlinor, ljusets strålkastargator in mot ett blodrött kvinnoinre där hjärtat pumpar för öppen ridå. Då blir det uppenbart att smärta faktiskt måste göra ont.
(Pia Huss, SvD, 1992)


VI FALLER INTE

En resa att njuta av. Skicklig moralitet om egoism.
(Lars Ring, SvD, mars 2004)

…Granit och Perski bidrar utan tvekan till att belysa ett samtidsmönster man hittills inte sett mycket av på scenen.
(Ylva Lagercrantz, nummer.se, mars 2004)

De fyra skådespelarna spelar skickligt med gränsen mellan skevt och redigt.
(Anneli Dufva, SR Kulturnytt, mars 2004)


SÖTSKOLAN
– en operarysare för barn från 10 år:
 

Roten till det onda, och denna operas budskap, är de vuxnas och barnens dåliga självförtroende…Musiken lyfter verkligen fram det kluriga i Kerstin Perskis text.
(Carl-Gunnar Åhlén, SVD – sep. 99)

Grundidén är lika enkel som genial. För vilket ämne är mer aktuellt och samtidigt så tidlöst som det om barns utsatthet inför omgivningen och kraven på anpassning och vackert utseende?
(Andreas Engström, DN 16/9 – 99)


SKRIFTESTOLEN

Medan många nutida operalibretti belastas av för många litterära pretentioner, lyckas Kerstin Perski med att utveckla textens cyniska och feministiska intrig på flera nivåer samtidigt som spänningen hålls vid liv, så att operans centrala avslöjande nästan blir lika överraskande för publiken som för Gabi.
(Jakob Levinsen, Jyllandsposten, aug. 06)

Marthinsens och Perskis gemensamma barn är modern opera för människor som inte tycker om modern opera.“
(Sören Kassebeer, Berlingske Tidende, aug. 06)

Skriftestolen är en äkta romantisk melodram, en jättebra historia med den sortens saftiga, känsloladdade innehåll som passar operagenren…en vacker och effektiv text.
(Jan Jacoby, Politiken, aug. 06)

Här älskas, bedras och mördas som i de gamla, goda romantiska operorna och musiken eldar under dramat. Men här finns också en samtidsironi och distansering i musiken, och librettisten Kerstin Perski har gett Christian Winthers guldålderrysare en stark modernisering i psykologisk riktning. Det har resulterat i en riktigt spännande föreställning.
(Mikael Garnaes, Kristeligt Dagblad, aug. 06)



SLAGG – SKÄRVOR UR 1900-TALET:

Uppgiften att skriva en pjäs om 1900-talet är förstås omöjlig. Kerstin Perski har valt att avstå från mycket av det material hon och ensemlen samlat ihop…ändå finns det säkert kvar som ton, som miljö, som små slaggfragment. Ur det vi har gemensamt, har hon vaskat fram en individuell historia med mycken sorg och förtvivlan i botten.
(Sara Granath, SvD 15/5 2001)

Dramatikern Kerstin Perski har vaskat fram ett säreget och unikt släktdrama ur de många berättelserna som legat till grund för pjäsen. En kollektiv familjehistoria med förankringar i såväl koncentrationsläger på kontinenten, mentalsjukhuset (förmodligen Säter) och bruksorten någonstans i Sverige. Hon har skrivit ett romantiskt, lätt sentimentalt och sensuellt drama där viktiga historiska ögonblick utspelar sig i famntag på dansbanor, knullande i diken och under gynekologiska övergrepp med kniv. Och tacka för det. Det är ju där människor blir eller inte blir till. Både de älskande och deras avkomma… Kärleken kommer att överskugga allt annat även i fortsättningen… Slagg fortsätter att arbeta. Processen fortsätter.

(Martin Aagård, Falu-Kuriren maj 2001)

Vårt minne är kort och allt skall gå fort. Tid har vi inte tid med, formulerar pjäsen det. Nostalgin infaller redan i tonåren och pensionssparandet börjar några år därefter…Dagens samhälle borde ge eftertanke…Det finns mänskligt betingade orsakssamband som underlättar förståelsen varför det blev som det blev. Nu behöver förståelse inte innebära förlåtelse och det eftersträvar pjäsen inte heller. Den letar möjligen efter försoning. Vad hade kunnat bli annorlunda om omgivningen förstått och förutsättningarna varit annorlunda? …Förenar oss då denna pjäs med nittonhundratalet? Tvivelsutan. Den ger de lärdomarna att man bör göra sig förtrogen med de gamla anförvanterna… Sanningen är inte alltid behaglig, men den räddar från förljugenhet, och det är ingen dålig början på lusten att ärligt leva vidare.”

(Bo Degerman, DD, maj 2001)


NAMN: SPIELREIN SABINA

Kerstin Perski väljer den personliga ingången till Sabinas liv. Vi får smak, färg och doft… När Freud och Jung tar armkrok och gnabbas blir det en genial blixtbild av ett patriarkatets radarpar. Sabinas inre strider står fram i smärtsam tydlighet genom Sabinas andra jag…
(Pia Huss, DN 2005)

Pjäsen Namn: Spielrein Sabina är ett fysiskt drömspel, fyllt av ironi – och stilla sorg…Pjäsen blir en krönika över en fruktansvärd tid… Sabina Spielrein fungerar otäckt bra som symbol för 1900-talet.
(Lars Ring, SvD 2005)

…dess dramaturgiska grundidé är smått genial – Sabinagestalten är uppdelad i två…
(Nils Schwartz, Expressen 2005)


RED HOT BLUES

Men det mest geniala draget i Red Hot Blues är att Kerstin Perski för in musiken som försonande kraft i spelet… När Djävulen är i färd med att sätta på pojken som hämnd för våldtäkten och tonårstjejerna i publiken tjuter av förtjusning, säger Flickan Nej! – och de sorgsna bluesriffen vrängs i harmoni. Den processen hade knappast kunnat skildras i ord.
(Kristjan Saag, www. nummer.se 5/3-03)


LUGNT VATTEN

Marie och Jacob, Katarina och Hans gör sina små otrohetspiruetter i Eva Odrischinskys eleganta och klara regi. Ack ja: ”Om man ändå vore någon annanstans! Någonstans där man fortfarande kan skratta och gråta och skrika och förbanna! Någonstans där kött är kött och blod är blod. Där orden känns i munnen´, tänker stackars Katarina, inspärrad i en pjäs som just handlar om att aldrig komma dit…Kerstin Perski lyckas skruva upp replikeringen till några riktigt bra crescendon, och träffa just den djupa ton av samstämmighetsberedskap som gör att en sådan här subkultur så nätt hålls ihop också mitt i driftens virvlar och trots sin rörande inbyggda hopplöshet.”

(Pia Ingström, Finland)


KANNIBALER

Kannibaler är som en korsning av familjen Addams och Lars Norén, ett intensivt kärleksdrama förflyttat till en surrealistisk familj… som Oscar konstaterar när barnen flytt sin väg, bara en idiot tror att kärlek är något som enbart kan mjölkas fram. Den idiotin visar Kannibaler på ett djupt originellt sätt.
(Sven Hansell, DN 1993)


KAOS ÄR GRANNE MED FINKELSTEINS

Här blandas frejdigt ömsinthet med frätsyra, patetik med desillusion, vitsar som bara judar kan dra med en mild satir över urskandinavernas tungusiska tvärsinne. 

Kaos…är sammanfattningsvis en mycket intelligent och nästan genomgående rolig historia, särskilt om man kan skratta lite även med hjärterötterna.”

(Björn Nilsson)

”Man kan bli flintis för mindre. Sättet att skildra – och gissla! – det judiska arvet och idégodset bär drag av Woody Allens vitglödgade svarta humor, och rännilar från Groucho Marx och Joseph Hellers nervösa bränsle hittar också fram… Men det man minns tydligast är den uppfriskande blandning av iver, glädje, stolthet och frän självironi som genomsyrar föreställningen.”

(Bengt Ohlsson, DN, mars 89)


OPERATION KÄRLEKEN

Paula af Malmborgs musik fungerar som ett sammanhållande kitt. Den är spännande, rolig, vacker, infallsrik och kongenial med librettot. Oftast går text och musik ihop som ett nyförälskat par. 
(Rikard Flyckt, Jönköpingsposten 2002)
”



Musiken är stramt och rytmiskt bubblande och passar både Viktors ”rap” och sångarnas ariautbrott. Här finns en känsla för de små dramaturgiska finesserna som är tilltalande. Som när kompet av akustisk gitarr i Glorias tal om engagemanget för Vietnam, punkteras av ljugande stråkar. Enkelt men effektivt. 
(Sara Norling, DN 2002)


HUVUDSAKEN

När Vadstena-Akademien och Östgötamusiken slår sina påsar ihop och gör barnopera så handlar det definitivt inte om någon lättsmält opera light… Musiken klingar anspråksfullt från minsta flöjt till brölande kakafoni, sångarnas kraft är fullödig och librettot en sjudande brygd av kärlek, magi och frågan om identitet.
(Anne-Charlotte Sandelin, NT sept 2005)


NÄR JORDEN SJUNGER

en mycket fantasifulla orkestersatsen, som är utformad av tonsättaren Karin Rehnqvist, är en fullträff som i högsta grad förstärker och illustrerar författaren Kerstin Perskis texter.

Det uppstår heller inga longörer i pauser mellan text och musik, och orkestersatsen tar aldrig överhanden på bekostnad av talrollen, tvärtom sammansmälter de båda smidigt och smakfullt till en konstnärlig enhet.
(Håkan Edlund i Örebro-Kuriren, 12 okt 2004)


GÅVAN

Bland de många spännande aktiviteterna var nog musikkabarén dagens stora begivenhet. Sopranen Ibba Andersson, som tillsammans med sin man utvecklar Forsbys musikcenter, uppträdde tillsammans med pianisten Kristine Scholz.

De båda framförde en klassisk musikkabaré som bygger på en tradition som utvecklats i slutet av 1800-talet. Text och musik tar upp aktuella samtidsämnen och gisslar gärna företeelser i samhället.

De båda artisterna framförde texter om nutidsmänniskan skrivna av kända författare som Jonas Gardell och Niklas Rådström. 

Av de specialskrivna texterna var kanske den mest tankeväckande av Kerstin Perski. I text och musik beskrevs livets alla dagar som ett CD-romspel, med möjlighet att deleta de tråkiga, onödiga dagarna. Men vad är det den stressade nutidsmänniskan vill ha kvar? Vilket liv vill vi leva? Duger inte vardagen?”
(“Allt om Fjärdhundra”)


CHARLOTTE LÖWENSKÖLD


Parodiskt, flörtigt och underhållande blir det i Kerstin Perskis Charlotte Löwensköld, en dramatisering av Selma Lagerlöfs klassiska spökhistoria.

(Malin Ullgren, DN)

Selmapjäs att njuta av… I Kerstin Perskis dramatisering är det spökena som sätter tonen. Som Nemesis personifierad framstår Eva Stenssons Marit Eriksdotter…likaledes är det njutbart att så många av de kvinnliga rollerna är verkligt intressanta… jag är vaknare när jag far hem än när jag kom. Det händer inte så ofta.

(Sara Granath, SvD)

Hungrigt skådespeleri i lyckad Charlotte Löwensköld… Jag tycker om det här väldigt mycket…Skådespelarna kastar sig över den här uppgiften som om de har fått en stor bakelse att sätta i sig… Det är något med de här spökena… plötsligt vänder de sig ut mot publiken och bara andas… det är faktiskt gräsligt obehagligt.

(Jenny Teleman, Kulturnytt)

Stockholms Stadsteaters nya Charlotte Löwensköld hanterar Selma Lagerlöfs spökhistoria på ett roligt och skrämmande sätt.

(Hedvig Weibull, Dalarnas Tidningar)

…stor teaterkonst

(Nils Schwartz, Expressen)


DEN STUMMA PAPEGOJAN

Den stumma papegojan fick intensivt liv, bitvis hade den samma hetta som Lars Noréns dramatik…Människan fastklamrad vid livslögnen och hur detta slår sönder normala relationer är huvudtema…
(Inger Dahlman, NT 1988)

Med en psykologi i närmast burleskt stiliserad form och brant förkortning visar Kerstin Perski hur den snöpande familjeegoismen kan resultera i att ett vuxet barn regredierar…

Erik och Agnes repliker blir tillsammantagna en renodlad exempelsamling på hur föräldrar kan kan anklaga, skuldbelägga, ställa orimligt höga krav på sina barn och samtidigt visa negativa förväntningar. Men det som finns mellan orden och i det outsagda röjer ändå tydligt deras egen rädsla och tilltagande isolering som gör att allt utifrån uppfattas som ett hot.”

(Gun Zanton-Ericsson, ÖK- 88)


DE VITA KORPARNA

Idén att dramatisera Preusslers bok ter sig lika lockande som svår… De vita korparna är fasansfull, rolig, poetisk och mycket annorlunda… Den vidgar och berör… Finns det något viktigare att förmedla till en publik? 
(Pia Huss, SvD 92)


ETT BROTTSTYCKE

Ett brottstycke är nämligen något alldeles eget; en mogen, tät och atmosfärrik novellfilm där det lilla formatet förvaltas med förbluffande säkert handlag. Med sitt personliga tonfall mitt emellan Slas och den tidige Polanski – som en Shepard planterad i Ödeshög – har denna korta historia om det unga, gifta paret som får besök av en främling på sitt kafé någonstans utmed landsvägen, en sällsynt laddning och magi.”

(Susanne Marko, DN april 88)


ETT DRÖMSPEL

Den märkligaste utvidgningen av dramat sker dock genom en annan person. I tillskrivna scener möter vi Catrine da Costa, offret för styckmordet i Stockholm 1984…i korta monologer berättar hon om sin ensamhet och sina drömmar. Hon blir ett slags syster till Agnes, och hon och en väninna ersätter Kolbärarna och ger deras underklassperspektiv…Det är som om det inte fanns något glapp mellan Strindbergs drömbilder och denna nutida, mycket verkliga mardröm.”

(Sverker Andréason, GP dec. 1990)


Här står obducenten på nytt inför rätta i scener som är nära nog autentiska, och miraklet är att Strindberg kunde ha skrivit dem.”

(Per Wästberg DN, dec. 90)


GLADA ÄNKAN

…en ny bitsk text av Kerstin Perski, rensad från plattityder och förlegade skämt. Man vill verkligen höra varje bokstav.
(Karin Helander, SvD 1/121997)


ENGÅNGSVARELSER

En psykiater får inte glömma – säger Martin Buber någonstans – att han inte äger makten att förlåta oss våra synder. Det har inte en författare heller, men vad han/hon kan, det är att göra dem synliga, fattbara och motbjudande. 

Varje författare värd namnet är följaktligen ett slags frälsningspredikant, men inte alla förmår, eller vill, predika så snärtigt, roligt, liksom i lönndom, som Kerstin Perski gör i sin andra bok, novellsamlingen ”Engångsvarelser”.
 

(Rita Tornborg, SvD, feb 2012)


GLASDÖRREN

…somliga barn, de mycket känsliga, de i uppfattningen extremt snabba och därför offer för sitt överjag, är ensammare än andra. Glasdörren handlar om ett av dessa barn, mycket ensamt mitt i en livlig familj 
…en serie krevader som pågår mellan en stilla början, då sjuåriga Gun upptäcker sig själv och sången i sitt inre, och ett lika stilla men sorgset slut, då sången kanske inte tystnat för alltid, men ändrat karaktär, förgrovats. 
Kerstin Perski är ingen litterär oskuld. Hennes stora erfarenhet av teater och opera… måste ha lärt henne att hantera en fras och gestalta en tanke.
(Rita Tornborg, SvD, okt 2003)