»
ViaDolores1

VIA DOLORES

 

Ett monodrama skrivet för Michaela Granit, Teater Bouffons, regi: Judit Hollander
Urpremiär Teater Plaza 1992

 

Antal skådespelare: 1 kvinna

 

Synopsis:

”Vad säger du, Dolores?

Om jag tände eld på det här?

Först skulle jag börja brinna.

Sedan skulle lågorna smyga sig uppåt…

Nafsa dig i benen…”

 

Dolores, en framgångsrik smärtforskare, med en egen teori om vad smärta är och om människans möjligheter att bemästra den med sin vilja, går ner i källaren för att leta efter sin sorgklänning. Det är hennes systers, Felicias, dödsdag och Dolores har bråttom till minnesstunden. Men Dolores vill till varje pris hålla ifrån sig minnet av den döda systern och blir kvar i källaren. Långsamt drivs hon allt närmare det ofrånkomliga mötet med sin egen förträngda sorg och smärta. Via Dolores är en nedstigningsberättelse om en kvinna av idag, med den sumeriska myten om Inanna som klangbotten. Pjäsen gestaltar en inre resa, som med vår tids språk skulle beskrivas som ett sorgearbete eller en depression. Något måste dö i Dolores för att något annat ska kunna födas. Livet återuppstår.

Om VIA DOLORES:
 

Via Dolores är en föreställning som försöker utforska kvinnlighetens motsättningar och framförallt svårigheterna med att få ihop det, som jag tycker är befriande och intressant. Här är vi mycket fjärran från att tro att hämnden är ljuv och att ett bra skjutjärn är vad varje kvinna behöver.
(Ur recension i SR Kulturnytt, 1992)

 

Via Dolores är en mycket kraftfull och drabbande pjäs…Det är svåruthärdligt för människan att vara kluven mellan sitt ljus och sitt mörker… Det finns inte kärlek nog i världen för att överkomma den klyftan…Det finns ett chosefritt och otrendigt allvar i den här föreställningen som lever kvar långt efter att man lämnat teatern och som inte beror av vilket kön man släpar runt på…
(Lars-Olof Franzén, DN, 1992)

 

…när Dolores börjar sin verkliga nedstigning luktar gestaltandet av bränt barn som söker sig till elden. Då leder scenografins alla tvättlinor, ljusets strålkastargator in mot ett blodrött kvinnoinre där hjärtat pumpar för öppen ridå. Då blir det uppenbart att smärta faktiskt måste göra ont.
(Pia Huss, SvD, 1992)

start